...
KOm hem sent inatt efetr filkväll hos vänner. Satte mig framför datorn även fast klockan var mycket, tycker om att få den där lugna stunden för att koppla av innan sängdags. Som vanligt nuförtiden så kom en attack,som ett brev på posten... Kallsvettades, tryck över bröstet och paniken innfinner sig snabbt... var ensam hemma då J jobbar natt hela helgen och det gjorde ju inte saken bättre. Alltid skönt att ha nån i närheten när detta händer men det går ju tyvärr inte att ha det dygnet runt.
Denna gång var den så stark så jag började kräkas... har väl med paniken i sig att göra, man vet inte vad man ska ta sig till liksom.
Efter detta var det svårt att somna kan jag lova, var vaken länge innan jag tilslut slumrade till på soffan. Vaknade tidigt igen och har sen varit vaken hela dagen... vilat och inte gjort särskilt mycket vettigt. Orkar helt enkelt inte!
Tog mig iväg och kollade bästaste E:s innebandymatch i Uppsala nu ikväll, en viktig match som jag inte ville missa. Jobbigt att ta sig iväg samtidigt som det är skönt att skingra tankarna och koncentrera sig på annat.
Det är med oro jag ska gå ochlägga mig nu, ska jobba imorgon. Måste verkligen då jag ju inte får tag på läkare och inte kan vara hemma utan sjukintyg. Vi får se hur morgondagen blir....
Håll tummarna för mig ni som vill och hoppas på att vinden vänder för mig snart!
Hej gumman, men hur mår du egentligen? Usch jag får dåligt samvete av att jag inte kikat in här, du som kommenterar så gulligt jämt. Du är iaf en otroligt fin människa Alexandra, av det "lilla" vi känner varann. Att du ska gå runt o må dåligt låter inte bra. Vet du varför det är så?
Styrkekram till dig.
kramar om
Finaste Alex..
Vill så gärna hinna träffas så vi verkligen kan prata
pöss
Älskade älskade älskade vän!!!!
Vart in hos dig några gånger men nu sista månaden glömt jäkla lösenordet, men idag sa det PLING så kom jag ihåg. Och så kommer jag in här och ser att du mår jättedåligt!
När jag var runt 17 hade jag min första period av panikångest. Den höll inte i sig så länge så jag förstod vad det var jag led av. När jag var 21 hade jag min andra period med panikångest. Den varade under ca 1 år. Under tiden jag väntande Thedde. Trodde han skulle bli en muppunge för att hans mamma mådde så dåligt under tiden. Kunde inte vara själv alls, Theddes pappa fick tacka nej till massor av jobb för att vara med mig. Jag minns det så tydligt fortfarande och minns hur vidrigt det var. Sen gick jag ju i väggen och till följd av det kom panikångesten som ett brev på posten. Det var under alla mina missfall. På något sätt kunde jag hantera det annorlunda sista gången. Som att jag hade mognat och kunde hantera det hela på ett helt annat sätt. Idag mår jag jättebra, förutom en släng av hypokondri som jag försöker slå bort.
Vill med detta säga att du inte är ensam och att det inte är världens ände. Man kan få må bra igen. Har du fått nån hjälp? Prata med någon? KBT? Jag önskar att jag hade gått på KBT för jag har hört att det ska vara jättebra! Jag finns om du känner för att mejla eller bara prata....
MAssa kramar vännen!
