...
KOm hem sent inatt efetr filkväll hos vänner. Satte mig framför datorn även fast klockan var mycket, tycker om att få den där lugna stunden för att koppla av innan sängdags. Som vanligt nuförtiden så kom en attack,som ett brev på posten... Kallsvettades, tryck över bröstet och paniken innfinner sig snabbt... var ensam hemma då J jobbar natt hela helgen och det gjorde ju inte saken bättre. Alltid skönt att ha nån i närheten när detta händer men det går ju tyvärr inte att ha det dygnet runt.
Denna gång var den så stark så jag började kräkas... har väl med paniken i sig att göra, man vet inte vad man ska ta sig till liksom.
Efter detta var det svårt att somna kan jag lova, var vaken länge innan jag tilslut slumrade till på soffan. Vaknade tidigt igen och har sen varit vaken hela dagen... vilat och inte gjort särskilt mycket vettigt. Orkar helt enkelt inte!
Tog mig iväg och kollade bästaste E:s innebandymatch i Uppsala nu ikväll, en viktig match som jag inte ville missa. Jobbigt att ta sig iväg samtidigt som det är skönt att skingra tankarna och koncentrera sig på annat.
Det är med oro jag ska gå ochlägga mig nu, ska jobba imorgon. Måste verkligen då jag ju inte får tag på läkare och inte kan vara hemma utan sjukintyg. Vi får se hur morgondagen blir....
Håll tummarna för mig ni som vill och hoppas på att vinden vänder för mig snart!
Efter en vecka hemma...
Vi ät födelsedagsmiddag hos mina föräldrar igår, käre far hade födelsedag och jag tog mig självklart dit även fast morgonen inte hade varit den bästa. Mycket trevlig kväll med underbart sällskap, en riktigt härlig blanding av folk hade dom bjudit in, ljuvlig mat och gott att dricka. Det läskiga är, och jag vet att det är så dumt... jag sätter mig på den berömda masken(utåt sett skulle man säkert aldrig tro att jag hade en dålig dag), hade en bra kväll men väl hemma däckade jag direkt och sov som en klubbad ända till imorse. Det tar på krafterna, att ta på sig den där masken. Det ä rbra att den funkar, man slipper svika sina nära och kära och närvara när man vill. Så länge det inte går för långt, innan min sjukskrivning 2008 hade jag på slutet masken på mig varje dag... försökte tom. förneka för mig själv att jag mådde dåligt. Vilket jag så här i efterhand inte kan förstå, kan inte förstå att jag orkade!
Kvällen igår blev iaf väldigt lyckad och trots att jag var trött i knoppen när jag kom hem så var det värt att få vara en hel kväll med min underbara familj och vänner, dom får mig att känna mig trygg och det i sig är väldigt mycket värt!
Idag, ska jag iväg en sväng till Ikea. Förts gången på över en vecka som jag tar mig ut bland massor av folk. Det blir en prövning och man vet inte förens efteråt hur det kommer gå. *Håller tummarna för en bra dag!*
Hej hej!
Uppdatering!
Nu har jag ställt mig i kö hos annan vårdcentral så hoppas på att dom har lediga platser och att bytet går smidigt. Känns både bra och dåligt, jag är ju som jag sagt tidigare riktigt nöjd med min läkare jag har där men vad ska jag göra när jag inte får kontakt med honom?! Att byta känns som det självklara valet och nu hoppas jag på det bästa, att jag blir lika nöjd med nästa läkare.
Mitt i allt negativt som flödar så kom jag på att en vän till mig är läkare, en underbar kvinna som jag tidigare arbetat hos och som jag nu har en bra privat relation till. En kvinna med många järn i elden och med ett enormt stort och varmt hjärta, dom är en sådan familj man önskar att man själv kommer bilda i framtiden.
Ja i alla fall så beslutade jag mig för att maila henne, ett långt mail där jag berättade allt från början till slut och bad henne om hjälp!
Utn att tveka så räckte hon mig sin hand och med hennes hjälp har jag nu fått justerad medicin som jag kunde hämta ut redan på morgonen dagen efter. Det var inte bara jag som reagerat starkt på hur jag blivit behandlad av den andra vårdcentralen, hon gick i taket när hon fick höra vad som hänt.
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka henne för hjälpen, för henne är det vardag att hjälpa patienter och jag vet att hon gör ett utomodentligt bra jobb men för mig var detta något magiskt. Jag ser på något sätt ljuset i tunneln nu när jag kan känna mig mer trygg med medicinen än vad jag gjorde tidigare.
Jag hoppas nu att detta hjälper, att det "bara" var en justering som behövdes. I annat fall hoppas jag attjag snart får komma till en ny läkare på en mer grundlig kontroll och i så fall hitta vad som är fel med mig.
Idag mår jag något bättre, har fått sova mer än på länge och det är ju verkligen a och o för att kroppen ska fungera. Jag har varit hemma från jobbet i fyra dagar, försöker att inte tänka på det men det gnager i bahuvudet att jag har massor att göra där. Men, men, det kommer ligga kvar när jag är tillbaka och jag tror bestämt att jag gör ett bättre jobb då än vad jag skulle ha gjort denna vecka.
Vidrig period i livet!
Evighet sen jag var här inne och klickade fram ord, har inte haft nån lust men idag skulle jag helst av allt vela skriva en artiekl till vår lokala blaska där jag skulle be folk fara åt helvete!
Under en längre tid har jag mått riktigt jävla pissdåligt om jag ska vara ärlig. Jag antar att det är min medicin, om jag tar dagligen som skulle behöva justeras. Jag har varit me dom detta tidigare, dock är det värre denna gång men känner som sagt igen symtomen och har därför sökt hjälp för det.
Vi kör hela historien, från början av den här helvetesperioden.
Jag hade bokat en tid hos läkaren, han var sjuk så jag fick ett samtal om att tiden var inställd. Sen dess har jag alltså förökt boka en ny tid... det har ju inte gått så bra om man säger så.
Ringde igår morse, beröttar återigen mina symtom( som jag berättat antal gånger förut och det är lika jobbigt varje gång att behöva dra upp), käringen till sköterska(ja hon är det i ina ögon) säger " Ja vi kan ju inte prioritera sådana här fall såhär i influensatider och din doktor är väldigt upptagen för övrigt men jag kan kontakt dig om jag lyckas skrapa fram en tid!)... Det är i det här läget som jag ska säga emot, JAG VET!!! Men jag fixar det inte, känner mig otroligt hjälpslös och utan kraft så det första man gör i det läget är inte att säga emot och bråka.
Okej... rätta mig om jag har fel men har inte jag som listad patient lika jävla stor rätt som alla andra att få en tid, oavsett åkomma. Självklart förstår jag att vissa fall måste prioriteras men det nonchalanta bemötandet denna kärring ger mig är helt oacceptabelt i mina ögon!
Här snackar vi fel människa på fel plats!!!
Byt ställe tänker ni! Ja, jag ska. Så fort jag orkar ta tag i det!
Ja här står jag nu då, ångest över att inte kunna ta mig till jobbet. Ångest över att inte kunna ringa till jobbet och säga att "ja mennu har vi justerat dosen så snart är jag på benen igen! " Jag vet ju att det är det som behövs och att det faktiskt *peppar, peppar* brukar kännas bättre efter bara ett litet tag. Kanske är det psykiskt, att man känenr sig trygg på något sätt. Tänk vad den där lilla tabletten kan göra underverk!!!
Honhar fortfarande inte ringt upp kärringen och jag missade tiden imorse. Dom har teletid nu på eftermiddagen så jag ska samla den lilla kraft jag har kvar och slå en pling nu igen!
Annars får de faltsikt bli en tur till akuten... dm har också hjälpt mig förut och om inte annat så kan man iaf få något för stunden ångestdämpande.
Jag kan inte beskriva hur frustrerande det här är... ska man verkligen behöva kämpa sig blå för att få hjälp?
Ska ångesten behöva bli värre?
Det här drabbar ju inte bara mig, folk i min omgivning blir ju drabbade också när jag mår så här. Dom blir oroliga och dessutom orkar jag inte vara den trevliga Alexandra alla gånger... bara det gör mig ledsen och orolig för att folk ska tröttna. Ryck upp dig liksom!
Nej usch... måste ta tag i mig själv och ringa det där ångestsamtalet nu!
