Nennes Blogg

Godmorgon!

Först och främst, tack underbara ni för kommentarer! Dom värmer!<3

Är inte varje dag jag är vaken så här dags nuförtiden. Vanligtvis slumrar jag in framåt morgonkvisten då nätterna är en plåga för tillfället. Somnar jag så vaknar jag oftast efter en stund och kroppen är då full av oro. Blir en ond cirkel det där, att man nästan inte vågar gå och lägga sig för man vill varken vara med om mardrömmar eller den där oron... Det har jag nog med om dagarna så tänk om man iaf kunde få sova ordentligt, vilken skillnad det skulle göra för måendet.

Har varit och tagit ett gäng nya prover för ett tag sen samt haft återbesök hos min läkare. Han är helt underbar den mannen, känns som han verkligen tar en på allvar och bryr sig om. Fick en kram när jag gick då besöket var väldigt påfrestande, många känslor kom upp och tårarna kom, tänk vad det betyder mycket att få en stärkande kram och ett "hoppas det vänder för dig nu, det är du så värd, Alexandra" innan man går hem!
Till 3 augusti är jag sjukskriven nu, till att börja med sa han, visst kan jag vara bra tills dess men som jag vet av tidigare erfarenhet och som läkaren sa så kan sånt här ta tid. Jag har väl smått börjat förstå att jag inte kan skynda på eller slå bort ångesten längre och även fast det är skitjobbigt att inse så är det på sätt och vis en lättnad att inte behöva kämpa mot sig själv hela tiden. Att förstå att man är sjuk gör att man ser klarare på saker och ting, att jag tar emot hjälp på ett annat sätt, att jag tar min medicin som jag ska och att jag vet att jag måste åka in akut om ångesten är alltför tung. Varför jag mår som jag gör kommer jag säkert aldrig riktigt veta helt säkert, jag kommer även alltid skämmas, ja det gör jag... att må dåligt psykiskt är något jag skäms över. När det inte är ett problem man kan ta på, förklara, då är det svårt att dela med sig av problemet utan att skämmas.
Har många gånger önskat att jag hellre skulle bryta en arm, ett ben eller gå med gipsad handled...då är det något som syns på utsidan och man behöver inte försöka förklara sig hela tiden.

Min familj och mina vänner vet mycket om mitt tillstånd just nu, det är dock inte många som vet allt. Det finns delar i min sjukdom som jag har mycket svårare att dela med mig av. Saker som kommer ta tid att bearbeta och övervinna. Jag vet att jag inte mär bättre av att bära allt inom mig men jag tar en sak i taget, på nåt konstigt sätt så lär man sig leva med problemen och när man sen betar av dom en efter en så är det en sån lättnad. Det tar tid, det tar jävligt lång tid och jag vet att jag har en tuff period framöver... som den senaste tiden med andra ord.

Många säger, men så skönt, vara ledig hela sommaren!
Skönt???
Jag vill kunna jobba, längta efter semestern som dom flesta andra arbetarna. Kunna planera utan att vara rädd att jag mår skit den dagen så planerna måste ställas in.
Att folk vräker ur sig är också en del av det jobbiga, "ryck upp dig", "nu får du du väl ta tag i det här"...det är bara en bråkdel av kommentarer man får höra och det gör lika ont i hjärtat varje gång.
Varje dag är en kamp kan jag lova. Sen har man en bra dag, då riktigt njuter man, men om dagen efter är sju resor värre, ni kan tänka er hur besviken och ledsen man blir då!

Kämpar vidare!