En sån där period igen...
Den som sa att livet var enkelt, den var lyckligt lottad!
De senaste veckorna har varit fruktanvärda, helt ärligt fattar jag inte hur jag överlevt, men det har jag!
Sammanfattningen kan göras kort även om dagarna känts som evigeheter fyllda av ångest och tårar. Vi började med begravning av en släkting, ingen jättenära men ändå någon jag tyckt väldigt mycket om dom gångerna jag träffat honom, min mammas morbror som alltid brytt sig om oss även om det varit på avstånd, men man har vetat att det var äkta! Han fick nu lämnajordelivet och begravningen var så vacker med fina blommor bundna av mina kära kollegor! <3
Sen har vi en mycket nära släkting till mig, hon har varit sjuk länge och nu även fått ytterligare en diagnos med sjukdom hon får dras med resten av livet... det är inte rättvist! Hur faaan hon och hennes familj orkar, det vet jag inte?!
Förra veckan var fruktansvärd på många sätt och vis...
Min älskling har till och från haft riktigt ont i magen. Envis som en röd gris så vägrar han ju besöka doktorn... Men tillslut så tog smärtan över totalt och han begav sig, eller vi gjorde det en tidig morgon(läs NATT). Man konstaterade gallstensanfall, inge vidare vill jag lova och se hur ont han hade skar i hjärtat. Inte ofta man ser en stor karl ligga och kvida och krampa på golvet i sjukhussalen, hua! Nu ska han få komma på röntgen och man ska diskutera eventuell operation då mani så fall opererar bort gallblåsan! Vi håller tummarna för att det inte blir fler anfall och för att han tänker efter en extra gång innan det blir en snabb middag från Max eller pizza från favoriten Misto!
(Jag som tänkte vara en snäll flickvän och laga hans favoriträtt efter besöket på akuten, ställd mig alltså och stekte raggmunk o bacon... tills jag kom på attd et var en jävligt dum idé med tanke på allt stekflott!;-) Haha, raggmunken ligger nu i matlådor i frysen och det fick bli korvgryta med ris den dagen istället! :-) Man kan ju inte alltid ha huvudet på skaft! :-)
Min älskade vän, som jag kommit nära igen efter ett par år ifrån varandra och som jag saknat något enormt är just nu inne i en vidrig period i sitt liv och jag gör mitt bästa för att vara ett stöd för henne. Jag vill inte gå in på detaljer här men kan säga som så att pappan till hennes ettåriga dotter hastigt lämnade jordlivet i förra veckan... Det är vidrigt, svårt att förstå att han är borta...
Gör allt för att hon inte ska känna sig ensam, känna att hon har värme och kärlek runtomkring sig och alltid kan sträcka ut och få en hjälpande hand! Två små barn har hon, två helt fantastiska små underverk och det gör ont i mig att se dom gå igenom det helvete dom utsätts för just nu.
Man önskar man kunde stoppa tiden, vrida tillbaka och ändra det som skett. Det kan man inte, man hade inte kunnat heller men det jag kan göra nu är att finnas där, varje sekund dom vill och behöver och det gör jag!
tillsammans kämpar vi på, mina älsklingar! <3
Den som sa att livet är lätt.... den hade fel!
Nää, inte är livet lätt inte, det ska gudarna veta...och man undrar ibland varifrån man får sin kraft men den finns där på ngt konstigt sätt....
När jag väntade vårt 3:e barn så fick vi reda på i v 17+3 att det var gravt missbildat och skulle inte klara sig utanför livmodern. Under den här gravtiden så kände jag att ngt var fel men då var jag under 35 år och fick då inte göra ngt fostenvattensprov...Då hade jag lust att ge den läkaren en knäpp på näsan efter vi fått reda på detta....Vi beslöt att avstanna gravitieten och fick piller + spruta som avstannade förlossningen, tog död på mitt barn kan man säga, som jag kände det då. Fick åka tillbaxs dagen efter för igångsättning...så liten så...så pyret finns i minneslunden inne i stan...
Vi försökte igen att bli gravid och under året som gick så blev det 2 missfall till....Då var jag ganska knäckt vid det laget..
Så när jag började äta antedeppressivt för att hitta mig själv blev jag gravid igen och fick lilla maja som nu är 9½ år..Men det året var inte roligt när jag vänta henne...med ångest varje dag för att jag var rädd att för ett nytt mf...
När hon var 2 år så ville vi ha en nr 4 men det slutade med 3 ma under det året ...och vid sista blev jag riktigt dålig, 4 -5 år sen...tuppade av för att jag förlorade så mkt blod och gudarna vet allt...Så åren som gick efter det var att försöka intala mig att det inte skulle bli flera barn och det var inte lätt....Men idag har jag i storts sett acceptera det men självklart "hoppas" jag på ett under fastän jag vet att åldern tagit ut sitt nu...Och att jag vill ha många barn har förmodligen att göra med att jag förlora min syster när jag var 16 och hon 13...Jag är livrädd att ngt ska hända mina barn ngt...och det kommer jag få leva med..Så jag vet att man går vidare men vägen är tufft...
Kram på dig
Lena, oj...jag är alldeles tårögd efter att ha läst om vad du har gått igenom. :-(
Livet är verkligen inte rättvist,det är tydligt det!
Det gäller väl att inte tappa hoppet kan jag tro...
Vi stöttar varandra!<3
Ta hand om dig!
KRAM
A
Näää, jag vet och man ställde den frågan många ggr ska du veta, varför jag igen??? vad gjorde jag för fel??? osv...dock fick jag ju alltid motsvar att jag ska vara nöjd med de barn jag hade för jag hade ju barn...de fanns ju de som inte hade nga...så jag skulle inte sörja typ men att sorgen är deslika tänkte de inte på..kanske mera för mig tyckte jag för jag visste ju vad jag förlora den känslan att vara gravid..Men livet går vidare sakta men säkert och framåt...
Kramiz
