Det ständigt dåliga samvetet...
Alltid har jag dåligt samvete för någonting, det slår aldrig fel utan finns alltid med mig. Jag får dåligt samvete över allt möjligt, stort som litet och det är verkligen drygt att gå omkring och bära på den bördan och ständigt ha sådanan tankar i skallen.
Känslan att inte räcka till, inte ge människor i min närhet den tid de är värda och behöver, att inte hinna med och att vissa gånger lägga för mycket tid på mig själv som man kanske inte borde då det finns anledning att lägga den på andra som just då behöver den bättre. Att ångra sig att man ibland kanske är för ärlig, ångra saker man sagt och gjort. Kanske man varit lite för ärlig vissa gånger och vräkt ur sig saker som kommit ut fel, det låter så bra i huvudet men kommer ur som en klumpig kommentar istället, visst går det oftast att förklara sig och få folk att förstå vad man egentligen menade men det dåliga samvetet kommer alltid krypandes och påminner om att man betett sig klumpigt!
Vissa gånger, eller jag kan faktiskt säga nästan varje gång jag drabbas av det dåliga samvetet är det över småsaker som säkert bara jag själv hakat upp mig på, något man sagt eller gjort som för personen i fråga inte alls reagerat på men som jag kan gå runt och tänka på länge. Fundera på om natten, klura på och låta det gnaga i huvet tills jag tilslut får inse att det inte går att göra någonting åt. Tänk vad med tid och energi man lagt ner innan man kommer fram till att det är det ända rätta...
Man kan inte förändra det som varit, det är omöjligt men däremot kan man lära sig tänka efter före. Att lära sig av sina misstag så kanske man slipper hamna där igen.
Det är nog vad jag behöver göra, lära mig att inte blanda mig i eller sätta mig i situationer som får mig att drabbas av det dåliga samvetet. Inte prata innan jag tänker, fundera en extra gång, inte lova för mycket utan istället ta dagen som den kommer...
Men, allra värst kommer samvetet smygandes under perioder jag mår som värst. Man försöker innerst inne att intala sig själv att man är den man varit förr, den som tar hand om alla och orkar hjälpa allt och alla! Man lovar och lovar och när dagen sen kommer, det är dags för det man lovat så tar det emot och det som från början känts så självklart och lätt är nu istället jättejobbigt och ger en ångest!
Vissa gånger får man tvinga sig själv och man gör det ändå, mår jättedåligt efteråt men man har ändå hållt det man lovat. Andra gånger får man avboka i sista stund, man känner sig som en dålig människa och det dåliga samvetet tar över ens tankar. Inte då heller mår man särskilt bra, man känner som att man sviker även fast personen i fråga kanske förstår.
Att inte riktigt veta vad man själv klarar och inte veta hur man funkar i skallen gör allt så komplicerat och svårt!
Hur ska man lära sig att inte hamna i sådana här situationer?
Visst är det säkerligen så att jag just nu är extra känslig och hakar upp mig mycket i onödan men det måste väl ändå gå att göra någonting åt? Eller hur!
Inte ska man väl ständigt behöva gå runt med klumpen i magen och känlan av att man aldrig duger eller gör rätt, mot andra och inte heller mot sig själv!
Ibland är det komplicerat att vara människa!
