Nennes Blogg

Ett par bekanta till vår familj ska separera. Under olyckliga omständigheter då pappan träffat en ny, till råga på allt inte bara en gång utan flera gånger under lång tid har det kommit fram.
Hans två barn blir retade i skolan då det är en av klasskamraternas mamma som pappan dejtar! Han tar avstånd från sina egna barn som såklart saknar sin pappa samtidigt  som dom har kommit upp i en ålder då dom förstår att det han gör inte är rätt och skäms över hans beteende. Istället för att sköta det här snyggt så gör han sig osams med alla och vänder alla inklusive sina barn emot sig, lägger all skuld på mamman till barnen och menar själv att han inte gjort något fel. Hon får skylla sig själv så som hon varit i alla år!
Jag vet inte hur dom har haft det genom deras äktenskap, som det låter har det väl inte varit guld och gröna skogar men om det nu varit så dåligt. Varför valde han inte att gå ifrån varandra tidigare istället för att gör på det här sättet?
Jag vill inte låta som en moralkärring men jag tycker faktiskt att man som förälder Alltid ska sätta sina barn i första hand!Rätta mig om jag har fel!
Är man stolt över sig själv när ens barn ifrågasätter sin fars handlande, när ens barn mår dåligt av att gå till skolan pga ens beteende. Att barnet sköms över en!
 Jag har svårt att tro det och det gör så ont i mig att barnen ens ska behöva fundera över såna här saker.
Att komma till skolan efter en helg av tårar och saknad och få höra från klasskamraten att pappan minsann varit hos dom heeeela helgen och haft myskvällar med film och godis! Se sin klasskompis, sin kompis prata med andra barn om sin "nya pappa" som ger så mycket uppmärksamhet och som struntar i sina egna barn. Tisslandet och tasslandet bakom deras rygga, hånande blickar och elaka ord!
Barn kan vara så elaka mot varandra och jag undrar vad dom får det ifrån?
Man kan inte styra sina barn fullt ut men visst kan man lära dom rätt och fel!

Frågorna är många och mina tankar kretsar kring dom stackars barnen och även deras mamma som försöker fixa för att allt ska bli så bra som möjligt. Ensam kämpar hon på utan någon som helst hjälp från pappan som bara håller sig borta. Jag brukar i vanliga fall sällan ta någons parti angående sånt här, separationer är något som berör familjen och man kan sällan veta så mycket så man har rätt till att välja någons sida. Rätt till en åsikt har man alltid men rätten att lägga sig i har man inte. Efter det jag har hört förstår jag inte hur hon och barnen orkar kämpa, och då har jag ändå inte hört och sett allt!
Jag önskar så att pappan vaknar upp ur sin vad det nu är han hamnat i och förstår att han måste tänka om. Ordna för sina barn bästa innan han ordnar med sitt eget. Han som alltid varit en bra pappa måste sluta fly från sin familj och sätta sina barn behov i första hand. Det som redan har hänt kommer han aldrig kunna förändra än mindre kommer barnen nog aldrig glömma, däremot har han en chans att visa motsattsen. Ta chansen att ändra sig och vara den bra pappa han alltid varit!
Jag hoppas så att han vaknar upp och inser att han handlat fel och börjar sköta det här snyggt, för sina barns skull innan dom behöver lida mer!
 
En skilsmässa är inget konstigt, visst är det en enorm förändring som sker men ingen behöver må så dåligt om man sköter det snyggt. Sker förändringarna sucessivt vänjer sig barnen och lär sig leva i och trivas i den nya tillvaron.
Stor Eloge till dom föräldrar som sätter sina barns behov främst i en separation istället för att bara tänka på sig själv. Det är oftast inte barnen som väljer att förändringen ska ske utan det är något dom är tvungna att gå igenom, alltså ska dom inte behöva lida!

All lycka till familjen, hoppas solen kommer lysa över er inom en snar framtid och så resten av livet! Love!