Det är inte lätt...
...När det är tungt!
Ja fan vilka jobbiga dagar jag haft nu på sistone, psykiskt alltså! Blir knäpp av det här, att bara grubbla, vända och vrida på tankarna och vara allmänt grumlig i skallen! Måtte det bli en förändring och vända tillbaka till det normala livet snart annars vet jag inte var jag tar vägen!
Tur att man har sin älskade som stöttar till 110 annars vettefan hur det skulle gå alltså...
Någonting mer som känns jobbigt är att det är omöjligt för dom som inte varit i samma situation att förstå hur jag mår. Vilket jag inte önskar ens min värsta fiende att hamna i!
Kommentarer som " du som ser så pigg ut", "ryck upp dig", " det är nog bara inbillning", "akta så inte jocke lämnar dig om du är sådär". Ja dom får man höra alltför ofta från olika håll och det smärtar!
Som jag sa så förstår jag ju till en viss del att dom inte förstår men tycker även att man ska va lite försiktig med vad man säger när man inte vet vad man pratar om!
Jag vet, Huvudsaken är att jag vet hur jag mår och att mina nära och kära vet hur jag kämpar för att bli fri från ångesten. Ingen kommer lämna mig för att jag mår dåligt. Tvärtom så älskar Jocke och jag varandra i med och motgång och det kan ingenting ändra på! Han ser allt, bra och dåliga dagar men älskar mig för den jag är! Tillsammans kämpar vi och inom förhoppningsvis snar framtid blir det bara bra dagar för oss. Dagar utan ångest och allt annat skit...
Egentligen ska man väl inte bry sig om vad folk säger men det är svårt!
Inte nog med det, jag börjar bli riktigt förkyld också. Halsen svider och öronen värker så ända in i *piiiiip*. Vi tog en tripp till Apoteket idag där förkylningstabletter och alvedon inhandlades så här sitter jag nu och suger på mina strepsils Citron/Honung smak.
Vår Vovsing är också sjuk, örininflamation har den stackarn och det är nog bland det vidrigaste jag varit med om. Luktar pyton ur öronen på henne och 2 gånger om dagen måste öronen rensas rena från det brun/svarta kletiga vaxet som bildas. Penicilin och droppar får hon så förhoppningsvis är det snart över, både hennes troliga värk och förhoppingsvis även stanken!
Men gud så positiv jag känner mig!
Lite vatten och frukt kanske...Inga citroner, det verkar inte behövas;-)
Förstår ungefär hur du känner dig! måste vara otroligt frustrerande att vara sjukskriven för ngt som inte syns. Att försöka att alltid ha ett leende på läpparna även om det stormar inombords. Lite som när man själv är riktigt förbannad på ngn och personen frågar om man är sur, istället för att säga det så lägger man på masken och svarar att det är jag inte! eller som när jag väntade Freja och blev sjukskriven redan i feb fast hon skulle komma i juli. Men det fanns faktiskt psykiska orsaker, då fick jag ofta höra att graviditet inte var ngn sjukdom! men hallå det var inte därför jag var hemma.
Kanske känns konstigt för dig eftersom vi inte ses och hörs så ofta, men du vet att du kan höra av dig när som helst om du bara vill lätta på trycket och släppa allt. Skickar en massa styrke kramar till dig, och jag vet att du kommer att ta dig ur detta än en gång. För du är stark Alexandra även om inte alla låter dig vara det! Vilka otroligt fåniga kommentarer! varför skulle ngn man älskar lämna en när man behöver varandra som bäst? det finns folk till allt. Ta hand om dig nu och strunta i alla idioter som finns där ute!
