Nennes Blogg

Idag är det tisdag, och inte vilken  tisdag som helst utan min sista dag som heltidssjukskriven! Larvigt av mig att näma det kanske ni tycker men det känns på något sätt lite speciellt. Nu är det liksom slut på det som varit och dags att ta nya tag i ett nytt kapitel i livet. Lite så känns det!

Imorgon börjar jag min arbetsträning. Blir några veckor där jag börjar på bara tjugofem procent, inte mycket det inte men en alldeles perfekt början, känns det som nu iallfall. Är så svårt att veta vad man klarar och inte klarar innan man provat på. Kanske kommer jag behöva mer tid på mig kanske inte, det återstår att se och det känns så spännande!
Nervös är jag, jättenervös. Men herregud, inte är väl det så konstigt?!
I ett år och tre o en halv månad har jag varit heltidssjukskriven, inte haft några måsten, kunnat lägga i stort sett all min tid på mig själv, inga rutiner och krav och dagar när jag  varit dålig har jag kunnat hållt mig hemma och kämpat med det utan att något annat "stört" och upptagit min tid.

Nu är det liksom slut på det, in in rutinerna igen. Vilket känns otroligt skönt, jag känner mig nog så pass stark så jag behöver det. Man behöver tider att passa och saker och ting att göra. Har ju många gånger under den här tiden kännt mig oduglig, att jag inte duger någonting till och att jag liksom inte gör någon nytta. Visst, det har varit kraven från min läkare. att jag bara ska rå om mig själv...men det har varit svårt när man inte är sån som person, vill ju kunna göra saker för andra också samt att man behöver mål och uppgifter i livet för att få bekräftelsen att man duger och gör någon nytta.
I alla fall funkar jag så!
Som jag sagt tidigare så är det ju jättesvårt att veta vad jag klarar av och inte. är jag redo eller är jag det inte. Det är nog den största anledningen till min nervositet. Tänk om det brakar igen så fort jag börjar jobba... Den frågan ekar i mitt huvud och jag hoppas inget mer än att jag kommer bevisa motsatsen och fixa det här galant. Att jag aldrig kommer bli fri från min sjukdom vet jag, det gäller bara att lära sig hantera den och jag hoppas verkligen jag kommit  så långt så jag kan det även när det är som mest att göra, när pressen på mig är stor och dom dagarna när jag mår som sämst.

Men vet ni, jag kommer ta allt sakta men säkert och på det sättet förhoppningsvis komma tillbaka helt i mitt arbete!:-)

Håll tummarna för mig vänner, imorgon är den stora dagen!:-)