!!!
Solen och värmen är tillbaka, visst gör det mycket för ens eget välmående?!
Dock har jag haft det tufft att ta mig utanför dörren dom senaste dagarna, blir så i perioder... men idag gick jag ner och lam ig på gräsmattan på en filt. Så ljuvligt det är att ligga där i solen och svettas;-) Musik i öronen och slumra in en stund... vakna helt vimmelkantig gör man ju men det är det värt!
Annars går all min energi åt till att ladda inför helgens tripp till Götet! Har ja sedan flera månader tillbaka haft biljetter bokade till "The big 4"(Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax). Boende från fredag till måndag är bokat, ja det blir en långweekend helt enkelt. Strosa runt på stan, en sväng på liseberg , god mat, gott att dricka och trevligt sällskap. Kommer bli underbart! Dock funkar ju min kropp inte som den ska just nu, den arbetar för fullt för att ladda inför dom kommande dagarna... det blir en rejäl prövning att vara bland så enormt mycke folk! Jag försöker intala mig att det kommer gå bra, men ångesten och katastroftankarna kommer alltid ifatt mig. Nu tänker jag trotsa...jag ska åka! Så är det! Kan inte isolera mig, det funkar inte... jag måste försöka och klarar jag det är det en bit på vägen till att bli starkare! Känner jag mig själv rätt är jag helt slut när vi kommer hem, men det är ett senare problem... jag har inte planerat in en enda grej i nästa vecka så kan ta dagen som den kommer.
Varför ska jag oftast behöva må dåligt före, under och efter?! Hur ska man fixa att ta sig igenom allt det och fortfarande stå upprätt?
JAg tycker livet är orättvist!
Det borde få vända nu tycker jag så jag får njuta av det goda i livet! Få se fram emot semester som dom flesta andra... kunna njuta och inte behöva ladda upp och ladda ner som nån jävla robot.
Dock har jag haft det tufft att ta mig utanför dörren dom senaste dagarna, blir så i perioder... men idag gick jag ner och lam ig på gräsmattan på en filt. Så ljuvligt det är att ligga där i solen och svettas;-) Musik i öronen och slumra in en stund... vakna helt vimmelkantig gör man ju men det är det värt!
Annars går all min energi åt till att ladda inför helgens tripp till Götet! Har ja sedan flera månader tillbaka haft biljetter bokade till "The big 4"(Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax). Boende från fredag till måndag är bokat, ja det blir en långweekend helt enkelt. Strosa runt på stan, en sväng på liseberg , god mat, gott att dricka och trevligt sällskap. Kommer bli underbart! Dock funkar ju min kropp inte som den ska just nu, den arbetar för fullt för att ladda inför dom kommande dagarna... det blir en rejäl prövning att vara bland så enormt mycke folk! Jag försöker intala mig att det kommer gå bra, men ångesten och katastroftankarna kommer alltid ifatt mig. Nu tänker jag trotsa...jag ska åka! Så är det! Kan inte isolera mig, det funkar inte... jag måste försöka och klarar jag det är det en bit på vägen till att bli starkare! Känner jag mig själv rätt är jag helt slut när vi kommer hem, men det är ett senare problem... jag har inte planerat in en enda grej i nästa vecka så kan ta dagen som den kommer.
Varför ska jag oftast behöva må dåligt före, under och efter?! Hur ska man fixa att ta sig igenom allt det och fortfarande stå upprätt?
JAg tycker livet är orättvist!
Det borde få vända nu tycker jag så jag får njuta av det goda i livet! Få se fram emot semester som dom flesta andra... kunna njuta och inte behöva ladda upp och ladda ner som nån jävla robot.
Hejja, Hejja!!!
Håller tummarna för min älskade syster! Hon är kallad till fystest på polishögskolan och imorgon smäller det!
Hon har kämpat som ett djur, både med pluggandet och träningen samtidigt som hon tar hand om hennes underbara prinsessa. Jag beundrar hennes kämparglöd,starka psyke och envishet som tar henne dit hon vill!
Håller alla tummar jag har för henne och önskar stort lycka till imorgon! Spring och kämpa som aldrig förr nu syster, du är bäst!
Love! <3
Hon har kämpat som ett djur, både med pluggandet och träningen samtidigt som hon tar hand om hennes underbara prinsessa. Jag beundrar hennes kämparglöd,starka psyke och envishet som tar henne dit hon vill!
Håller alla tummar jag har för henne och önskar stort lycka till imorgon! Spring och kämpa som aldrig förr nu syster, du är bäst!
Love! <3
En utmaning!
Jag säger bara...Linkin Park!!!
Shit vilken grym konsert jag var på i Globen häromkvällen, från första tonen hade jag ståpäls från topp till tå. Grym röst och hur man orkar hålla sånt tempo en hel konsert kommer jag väl aldrig förstå mig på! :-)
Grym kväll i grymt sällskap och nu suger det ännu mer i konsert-tarmen.
Jag klarade av en kväll i globen, mycket folk(såklart) och jag var riktigt nervös innan! Tog en sekund i taget och även fast svetten lackade i pannan så tog jag mig igenom det. Väl sittandes på min plats kunde jag liksom pusta ut, jag behövde inte resa mig om jag inte ville utan kunde känna mig trygg där mittemellan min vän och hennes son. Nära utgången satt vi också så jag tom. smet ut innan konserten och handla lite gott till oss alla.
Jag måste erkänna att jag var riktigt stolt över mig själv när jag landade hemma i lägenheten, i tryggheten.
Dagen efter var kroppen helt slut av alla intryck från gårdagen. Jag hängde inte med alls och trött och sliten var jag. Det tar på krafterna att pka pendeltåg, tvärbanan, vara i folkmassan i globen... ja, ni förstår! Från att gå hemma till att ge sig iväg på något sånt! Det är stooooor skillnad!
Men vet ni, jag behöver utmana mig själv. Hade jag vaknat och haft en dålig dag redan från början, då hade det aldrig funkat att ta sig iväg. Det är en av dom jobbigaste delarna i att va sjuk, att man inte kan planera. Eller kan, kan man...men man får också vara medveten och se till att andra är medvetna om att man kanske drar sig ur i sista stund. Så är det när man inte kan styra över kroppen och dess känslor.
Min första tanke när jag fick frågan att följa med var "Jag fixar det aldrig"! Såna tankar måste bort, bort, bort ur huvudet. Jag får inte tänka så!
Det kanske inte är det smartaste att ge sig iväg... men jag måste, måste prova för att inte isolera mig helt. Provar jag inte så kommer jag tillslut inte våga vistas utanför hemmets fyra väggar. Då gräver jag min egen grop!
När man är på botten, kan man inte komma lägre... man orkar inte bara kämpa och kämpa. Ibland måste man chansa och det gjorde jag! Jag fixade det och trots att dagarna efter varit tunga så var dte värt att få komma iväg och tänka på annat ett par timmar!
Linkin Park, jag säger bara Linkin Park!
Om två veckor... då smäller det igen... nu laddad det förfullt för mini semester i Götet! The big4!!! Here we come!
Vi hörs!
Shit vilken grym konsert jag var på i Globen häromkvällen, från första tonen hade jag ståpäls från topp till tå. Grym röst och hur man orkar hålla sånt tempo en hel konsert kommer jag väl aldrig förstå mig på! :-)
Grym kväll i grymt sällskap och nu suger det ännu mer i konsert-tarmen.
Jag klarade av en kväll i globen, mycket folk(såklart) och jag var riktigt nervös innan! Tog en sekund i taget och även fast svetten lackade i pannan så tog jag mig igenom det. Väl sittandes på min plats kunde jag liksom pusta ut, jag behövde inte resa mig om jag inte ville utan kunde känna mig trygg där mittemellan min vän och hennes son. Nära utgången satt vi också så jag tom. smet ut innan konserten och handla lite gott till oss alla.
Jag måste erkänna att jag var riktigt stolt över mig själv när jag landade hemma i lägenheten, i tryggheten.
Dagen efter var kroppen helt slut av alla intryck från gårdagen. Jag hängde inte med alls och trött och sliten var jag. Det tar på krafterna att pka pendeltåg, tvärbanan, vara i folkmassan i globen... ja, ni förstår! Från att gå hemma till att ge sig iväg på något sånt! Det är stooooor skillnad!
Men vet ni, jag behöver utmana mig själv. Hade jag vaknat och haft en dålig dag redan från början, då hade det aldrig funkat att ta sig iväg. Det är en av dom jobbigaste delarna i att va sjuk, att man inte kan planera. Eller kan, kan man...men man får också vara medveten och se till att andra är medvetna om att man kanske drar sig ur i sista stund. Så är det när man inte kan styra över kroppen och dess känslor.
Min första tanke när jag fick frågan att följa med var "Jag fixar det aldrig"! Såna tankar måste bort, bort, bort ur huvudet. Jag får inte tänka så!
Det kanske inte är det smartaste att ge sig iväg... men jag måste, måste prova för att inte isolera mig helt. Provar jag inte så kommer jag tillslut inte våga vistas utanför hemmets fyra väggar. Då gräver jag min egen grop!
När man är på botten, kan man inte komma lägre... man orkar inte bara kämpa och kämpa. Ibland måste man chansa och det gjorde jag! Jag fixade det och trots att dagarna efter varit tunga så var dte värt att få komma iväg och tänka på annat ett par timmar!
Linkin Park, jag säger bara Linkin Park!
Om två veckor... då smäller det igen... nu laddad det förfullt för mini semester i Götet! The big4!!! Here we come!
Vi hörs!
:(
Idag tar min älskade kusin studenten, det har jag sett fram emot länge nu och verkligen laddat upp mig för.
Men, som vanligt ska man behöva bli besviken... borde ha lärt mig vid det här laget att det inte är någon idé att planera, man blir som sagt bara besviken...
Haft en riktigt kass dag idag, började redan inatt med att jag sov oroligt, kunde liksom inte komma till ro förens tidigt imorse. Svimmade på förmiddagen, gör det ibland när jag gör förändringar i medicindos och är ju inne i en sådan just nu. Mått allmänt kasst resten av dagen och tårarna svämmar över... orkar inte med mig själv när det är så här. Ställer mig frågan gång på gång, "Hur länge ska man orka???".
Ja, studentfirandet fick bli inställt... fixar inte att vara bland så mycket folk idag när jag knappt orkar med mig själv! Var inge roligt att meddela att jag inte kommer. Såklart kusinen sett fram emot att ha alla samlade för att fira. Vet dock att huset är fullt av familj, släktingar och vänner så hon kommer bli ordentligt firad, det är huvudsaken! Men hade mer än gärna velat vara med och ta del av det!
Som en räddande ängel hör älsakde vänner av sig och fråar om jag vill ha mat ikväll. Dom vet att Jocke ska jobba och att jag inte är så förtjust i att vara själv under vissa perioder... Tack älskade ni för att ni finns och förgyller mitt i allt elände! <3
Uppdatering!
Godmorgon!
Först och främst, tack underbara ni för kommentarer! Dom värmer!<3
Är inte varje dag jag är vaken så här dags nuförtiden. Vanligtvis slumrar jag in framåt morgonkvisten då nätterna är en plåga för tillfället. Somnar jag så vaknar jag oftast efter en stund och kroppen är då full av oro. Blir en ond cirkel det där, att man nästan inte vågar gå och lägga sig för man vill varken vara med om mardrömmar eller den där oron... Det har jag nog med om dagarna så tänk om man iaf kunde få sova ordentligt, vilken skillnad det skulle göra för måendet.
Har varit och tagit ett gäng nya prover för ett tag sen samt haft återbesök hos min läkare. Han är helt underbar den mannen, känns som han verkligen tar en på allvar och bryr sig om. Fick en kram när jag gick då besöket var väldigt påfrestande, många känslor kom upp och tårarna kom, tänk vad det betyder mycket att få en stärkande kram och ett "hoppas det vänder för dig nu, det är du så värd, Alexandra" innan man går hem!
Till 3 augusti är jag sjukskriven nu, till att börja med sa han, visst kan jag vara bra tills dess men som jag vet av tidigare erfarenhet och som läkaren sa så kan sånt här ta tid. Jag har väl smått börjat förstå att jag inte kan skynda på eller slå bort ångesten längre och även fast det är skitjobbigt att inse så är det på sätt och vis en lättnad att inte behöva kämpa mot sig själv hela tiden. Att förstå att man är sjuk gör att man ser klarare på saker och ting, att jag tar emot hjälp på ett annat sätt, att jag tar min medicin som jag ska och att jag vet att jag måste åka in akut om ångesten är alltför tung. Varför jag mår som jag gör kommer jag säkert aldrig riktigt veta helt säkert, jag kommer även alltid skämmas, ja det gör jag... att må dåligt psykiskt är något jag skäms över. När det inte är ett problem man kan ta på, förklara, då är det svårt att dela med sig av problemet utan att skämmas.
Har många gånger önskat att jag hellre skulle bryta en arm, ett ben eller gå med gipsad handled...då är det något som syns på utsidan och man behöver inte försöka förklara sig hela tiden.
Min familj och mina vänner vet mycket om mitt tillstånd just nu, det är dock inte många som vet allt. Det finns delar i min sjukdom som jag har mycket svårare att dela med mig av. Saker som kommer ta tid att bearbeta och övervinna. Jag vet att jag inte mär bättre av att bära allt inom mig men jag tar en sak i taget, på nåt konstigt sätt så lär man sig leva med problemen och när man sen betar av dom en efter en så är det en sån lättnad. Det tar tid, det tar jävligt lång tid och jag vet att jag har en tuff period framöver... som den senaste tiden med andra ord.
Många säger, men så skönt, vara ledig hela sommaren!
Skönt???
Jag vill kunna jobba, längta efter semestern som dom flesta andra arbetarna. Kunna planera utan att vara rädd att jag mår skit den dagen så planerna måste ställas in.
Att folk vräker ur sig är också en del av det jobbiga, "ryck upp dig", "nu får du du väl ta tag i det här"...det är bara en bråkdel av kommentarer man får höra och det gör lika ont i hjärtat varje gång.
Varje dag är en kamp kan jag lova. Sen har man en bra dag, då riktigt njuter man, men om dagen efter är sju resor värre, ni kan tänka er hur besviken och ledsen man blir då!
Kämpar vidare!
Först och främst, tack underbara ni för kommentarer! Dom värmer!<3
Är inte varje dag jag är vaken så här dags nuförtiden. Vanligtvis slumrar jag in framåt morgonkvisten då nätterna är en plåga för tillfället. Somnar jag så vaknar jag oftast efter en stund och kroppen är då full av oro. Blir en ond cirkel det där, att man nästan inte vågar gå och lägga sig för man vill varken vara med om mardrömmar eller den där oron... Det har jag nog med om dagarna så tänk om man iaf kunde få sova ordentligt, vilken skillnad det skulle göra för måendet.
Har varit och tagit ett gäng nya prover för ett tag sen samt haft återbesök hos min läkare. Han är helt underbar den mannen, känns som han verkligen tar en på allvar och bryr sig om. Fick en kram när jag gick då besöket var väldigt påfrestande, många känslor kom upp och tårarna kom, tänk vad det betyder mycket att få en stärkande kram och ett "hoppas det vänder för dig nu, det är du så värd, Alexandra" innan man går hem!
Till 3 augusti är jag sjukskriven nu, till att börja med sa han, visst kan jag vara bra tills dess men som jag vet av tidigare erfarenhet och som läkaren sa så kan sånt här ta tid. Jag har väl smått börjat förstå att jag inte kan skynda på eller slå bort ångesten längre och även fast det är skitjobbigt att inse så är det på sätt och vis en lättnad att inte behöva kämpa mot sig själv hela tiden. Att förstå att man är sjuk gör att man ser klarare på saker och ting, att jag tar emot hjälp på ett annat sätt, att jag tar min medicin som jag ska och att jag vet att jag måste åka in akut om ångesten är alltför tung. Varför jag mår som jag gör kommer jag säkert aldrig riktigt veta helt säkert, jag kommer även alltid skämmas, ja det gör jag... att må dåligt psykiskt är något jag skäms över. När det inte är ett problem man kan ta på, förklara, då är det svårt att dela med sig av problemet utan att skämmas.
Har många gånger önskat att jag hellre skulle bryta en arm, ett ben eller gå med gipsad handled...då är det något som syns på utsidan och man behöver inte försöka förklara sig hela tiden.
Min familj och mina vänner vet mycket om mitt tillstånd just nu, det är dock inte många som vet allt. Det finns delar i min sjukdom som jag har mycket svårare att dela med mig av. Saker som kommer ta tid att bearbeta och övervinna. Jag vet att jag inte mär bättre av att bära allt inom mig men jag tar en sak i taget, på nåt konstigt sätt så lär man sig leva med problemen och när man sen betar av dom en efter en så är det en sån lättnad. Det tar tid, det tar jävligt lång tid och jag vet att jag har en tuff period framöver... som den senaste tiden med andra ord.
Många säger, men så skönt, vara ledig hela sommaren!
Skönt???
Jag vill kunna jobba, längta efter semestern som dom flesta andra arbetarna. Kunna planera utan att vara rädd att jag mår skit den dagen så planerna måste ställas in.
Att folk vräker ur sig är också en del av det jobbiga, "ryck upp dig", "nu får du du väl ta tag i det här"...det är bara en bråkdel av kommentarer man får höra och det gör lika ont i hjärtat varje gång.
Varje dag är en kamp kan jag lova. Sen har man en bra dag, då riktigt njuter man, men om dagen efter är sju resor värre, ni kan tänka er hur besviken och ledsen man blir då!
Kämpar vidare!
