!!!
Dock har jag haft det tufft att ta mig utanför dörren dom senaste dagarna, blir så i perioder... men idag gick jag ner och lam ig på gräsmattan på en filt. Så ljuvligt det är att ligga där i solen och svettas;-) Musik i öronen och slumra in en stund... vakna helt vimmelkantig gör man ju men det är det värt!
Annars går all min energi åt till att ladda inför helgens tripp till Götet! Har ja sedan flera månader tillbaka haft biljetter bokade till "The big 4"(Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax). Boende från fredag till måndag är bokat, ja det blir en långweekend helt enkelt. Strosa runt på stan, en sväng på liseberg , god mat, gott att dricka och trevligt sällskap. Kommer bli underbart! Dock funkar ju min kropp inte som den ska just nu, den arbetar för fullt för att ladda inför dom kommande dagarna... det blir en rejäl prövning att vara bland så enormt mycke folk! Jag försöker intala mig att det kommer gå bra, men ångesten och katastroftankarna kommer alltid ifatt mig. Nu tänker jag trotsa...jag ska åka! Så är det! Kan inte isolera mig, det funkar inte... jag måste försöka och klarar jag det är det en bit på vägen till att bli starkare! Känner jag mig själv rätt är jag helt slut när vi kommer hem, men det är ett senare problem... jag har inte planerat in en enda grej i nästa vecka så kan ta dagen som den kommer.
Varför ska jag oftast behöva må dåligt före, under och efter?! Hur ska man fixa att ta sig igenom allt det och fortfarande stå upprätt?
JAg tycker livet är orättvist!
Det borde få vända nu tycker jag så jag får njuta av det goda i livet! Få se fram emot semester som dom flesta andra... kunna njuta och inte behöva ladda upp och ladda ner som nån jävla robot.
Hejja, Hejja!!!
Hon har kämpat som ett djur, både med pluggandet och träningen samtidigt som hon tar hand om hennes underbara prinsessa. Jag beundrar hennes kämparglöd,starka psyke och envishet som tar henne dit hon vill!
Håller alla tummar jag har för henne och önskar stort lycka till imorgon! Spring och kämpa som aldrig förr nu syster, du är bäst!
Love! <3
En utmaning!
Shit vilken grym konsert jag var på i Globen häromkvällen, från första tonen hade jag ståpäls från topp till tå. Grym röst och hur man orkar hålla sånt tempo en hel konsert kommer jag väl aldrig förstå mig på! :-)
Grym kväll i grymt sällskap och nu suger det ännu mer i konsert-tarmen.
Jag klarade av en kväll i globen, mycket folk(såklart) och jag var riktigt nervös innan! Tog en sekund i taget och även fast svetten lackade i pannan så tog jag mig igenom det. Väl sittandes på min plats kunde jag liksom pusta ut, jag behövde inte resa mig om jag inte ville utan kunde känna mig trygg där mittemellan min vän och hennes son. Nära utgången satt vi också så jag tom. smet ut innan konserten och handla lite gott till oss alla.
Jag måste erkänna att jag var riktigt stolt över mig själv när jag landade hemma i lägenheten, i tryggheten.
Dagen efter var kroppen helt slut av alla intryck från gårdagen. Jag hängde inte med alls och trött och sliten var jag. Det tar på krafterna att pka pendeltåg, tvärbanan, vara i folkmassan i globen... ja, ni förstår! Från att gå hemma till att ge sig iväg på något sånt! Det är stooooor skillnad!
Men vet ni, jag behöver utmana mig själv. Hade jag vaknat och haft en dålig dag redan från början, då hade det aldrig funkat att ta sig iväg. Det är en av dom jobbigaste delarna i att va sjuk, att man inte kan planera. Eller kan, kan man...men man får också vara medveten och se till att andra är medvetna om att man kanske drar sig ur i sista stund. Så är det när man inte kan styra över kroppen och dess känslor.
Min första tanke när jag fick frågan att följa med var "Jag fixar det aldrig"! Såna tankar måste bort, bort, bort ur huvudet. Jag får inte tänka så!
Det kanske inte är det smartaste att ge sig iväg... men jag måste, måste prova för att inte isolera mig helt. Provar jag inte så kommer jag tillslut inte våga vistas utanför hemmets fyra väggar. Då gräver jag min egen grop!
När man är på botten, kan man inte komma lägre... man orkar inte bara kämpa och kämpa. Ibland måste man chansa och det gjorde jag! Jag fixade det och trots att dagarna efter varit tunga så var dte värt att få komma iväg och tänka på annat ett par timmar!
Linkin Park, jag säger bara Linkin Park!
Om två veckor... då smäller det igen... nu laddad det förfullt för mini semester i Götet! The big4!!! Here we come!
Vi hörs!
:(
Idag tar min älskade kusin studenten, det har jag sett fram emot länge nu och verkligen laddat upp mig för.
Men, som vanligt ska man behöva bli besviken... borde ha lärt mig vid det här laget att det inte är någon idé att planera, man blir som sagt bara besviken...
Haft en riktigt kass dag idag, började redan inatt med att jag sov oroligt, kunde liksom inte komma till ro förens tidigt imorse. Svimmade på förmiddagen, gör det ibland när jag gör förändringar i medicindos och är ju inne i en sådan just nu. Mått allmänt kasst resten av dagen och tårarna svämmar över... orkar inte med mig själv när det är så här. Ställer mig frågan gång på gång, "Hur länge ska man orka???".
Ja, studentfirandet fick bli inställt... fixar inte att vara bland så mycket folk idag när jag knappt orkar med mig själv! Var inge roligt att meddela att jag inte kommer. Såklart kusinen sett fram emot att ha alla samlade för att fira. Vet dock att huset är fullt av familj, släktingar och vänner så hon kommer bli ordentligt firad, det är huvudsaken! Men hade mer än gärna velat vara med och ta del av det!
Som en räddande ängel hör älsakde vänner av sig och fråar om jag vill ha mat ikväll. Dom vet att Jocke ska jobba och att jag inte är så förtjust i att vara själv under vissa perioder... Tack älskade ni för att ni finns och förgyller mitt i allt elände! <3
Uppdatering!
Först och främst, tack underbara ni för kommentarer! Dom värmer!<3
Är inte varje dag jag är vaken så här dags nuförtiden. Vanligtvis slumrar jag in framåt morgonkvisten då nätterna är en plåga för tillfället. Somnar jag så vaknar jag oftast efter en stund och kroppen är då full av oro. Blir en ond cirkel det där, att man nästan inte vågar gå och lägga sig för man vill varken vara med om mardrömmar eller den där oron... Det har jag nog med om dagarna så tänk om man iaf kunde få sova ordentligt, vilken skillnad det skulle göra för måendet.
Har varit och tagit ett gäng nya prover för ett tag sen samt haft återbesök hos min läkare. Han är helt underbar den mannen, känns som han verkligen tar en på allvar och bryr sig om. Fick en kram när jag gick då besöket var väldigt påfrestande, många känslor kom upp och tårarna kom, tänk vad det betyder mycket att få en stärkande kram och ett "hoppas det vänder för dig nu, det är du så värd, Alexandra" innan man går hem!
Till 3 augusti är jag sjukskriven nu, till att börja med sa han, visst kan jag vara bra tills dess men som jag vet av tidigare erfarenhet och som läkaren sa så kan sånt här ta tid. Jag har väl smått börjat förstå att jag inte kan skynda på eller slå bort ångesten längre och även fast det är skitjobbigt att inse så är det på sätt och vis en lättnad att inte behöva kämpa mot sig själv hela tiden. Att förstå att man är sjuk gör att man ser klarare på saker och ting, att jag tar emot hjälp på ett annat sätt, att jag tar min medicin som jag ska och att jag vet att jag måste åka in akut om ångesten är alltför tung. Varför jag mår som jag gör kommer jag säkert aldrig riktigt veta helt säkert, jag kommer även alltid skämmas, ja det gör jag... att må dåligt psykiskt är något jag skäms över. När det inte är ett problem man kan ta på, förklara, då är det svårt att dela med sig av problemet utan att skämmas.
Har många gånger önskat att jag hellre skulle bryta en arm, ett ben eller gå med gipsad handled...då är det något som syns på utsidan och man behöver inte försöka förklara sig hela tiden.
Min familj och mina vänner vet mycket om mitt tillstånd just nu, det är dock inte många som vet allt. Det finns delar i min sjukdom som jag har mycket svårare att dela med mig av. Saker som kommer ta tid att bearbeta och övervinna. Jag vet att jag inte mär bättre av att bära allt inom mig men jag tar en sak i taget, på nåt konstigt sätt så lär man sig leva med problemen och när man sen betar av dom en efter en så är det en sån lättnad. Det tar tid, det tar jävligt lång tid och jag vet att jag har en tuff period framöver... som den senaste tiden med andra ord.
Många säger, men så skönt, vara ledig hela sommaren!
Skönt???
Jag vill kunna jobba, längta efter semestern som dom flesta andra arbetarna. Kunna planera utan att vara rädd att jag mår skit den dagen så planerna måste ställas in.
Att folk vräker ur sig är också en del av det jobbiga, "ryck upp dig", "nu får du du väl ta tag i det här"...det är bara en bråkdel av kommentarer man får höra och det gör lika ont i hjärtat varje gång.
Varje dag är en kamp kan jag lova. Sen har man en bra dag, då riktigt njuter man, men om dagen efter är sju resor värre, ni kan tänka er hur besviken och ledsen man blir då!
Kämpar vidare!
Tankar och funderingar!
Dagen idag!
Återbesök hos läkaren idag, min sjukskrivning gick ut i dag men blev förlängd minsat en månad till. Jag ahr inte svarat som jag ska på den höjda dosen medicin så nu ska vi vänta och se om det blir någon förbättring. Sen har ju den senaste perioden inte varit den lättaste så självklart sätter det sina spår. Dr började också klura på om det kan vara något annat som bidrar till mitt mående därför fick jag återigen lämna en hel del blodprover, ekg...ja you name it! Man har teorier om att det kan vara sköldkörteln, struma, hjärtat... jag ryser när jag tänker på det men som dr sa så är proverna till för att utesluta allt! Tar vi prover så vet vi om det är något fel, medicinerar och jag kan släppa den oron!
Men ni vet hur man är, jag målar upp skräcksenariot i huvet... nu har jag cancer i hjärnan, allt jag ahr är obotligt och jag har tre veckor kvar att leva!
Jaaaaa, ni hör ju! det blir långa dagar innan provsvaren kommer!
Om man ska se positivt då, så har jag nu tid att återhämta mig, bli frisk och på det sättet kunna njuta av livet som en ny människa. Det är lång väg dit, men jag ska ta mig dit!!! <3
En sån där period igen...
Den som sa att livet var enkelt, den var lyckligt lottad!
De senaste veckorna har varit fruktanvärda, helt ärligt fattar jag inte hur jag överlevt, men det har jag!
Sammanfattningen kan göras kort även om dagarna känts som evigeheter fyllda av ångest och tårar. Vi började med begravning av en släkting, ingen jättenära men ändå någon jag tyckt väldigt mycket om dom gångerna jag träffat honom, min mammas morbror som alltid brytt sig om oss även om det varit på avstånd, men man har vetat att det var äkta! Han fick nu lämnajordelivet och begravningen var så vacker med fina blommor bundna av mina kära kollegor! <3
Sen har vi en mycket nära släkting till mig, hon har varit sjuk länge och nu även fått ytterligare en diagnos med sjukdom hon får dras med resten av livet... det är inte rättvist! Hur faaan hon och hennes familj orkar, det vet jag inte?!
Förra veckan var fruktansvärd på många sätt och vis...
Min älskling har till och från haft riktigt ont i magen. Envis som en röd gris så vägrar han ju besöka doktorn... Men tillslut så tog smärtan över totalt och han begav sig, eller vi gjorde det en tidig morgon(läs NATT). Man konstaterade gallstensanfall, inge vidare vill jag lova och se hur ont han hade skar i hjärtat. Inte ofta man ser en stor karl ligga och kvida och krampa på golvet i sjukhussalen, hua! Nu ska han få komma på röntgen och man ska diskutera eventuell operation då mani så fall opererar bort gallblåsan! Vi håller tummarna för att det inte blir fler anfall och för att han tänker efter en extra gång innan det blir en snabb middag från Max eller pizza från favoriten Misto!
(Jag som tänkte vara en snäll flickvän och laga hans favoriträtt efter besöket på akuten, ställd mig alltså och stekte raggmunk o bacon... tills jag kom på attd et var en jävligt dum idé med tanke på allt stekflott!;-) Haha, raggmunken ligger nu i matlådor i frysen och det fick bli korvgryta med ris den dagen istället! :-) Man kan ju inte alltid ha huvudet på skaft! :-)
Min älskade vän, som jag kommit nära igen efter ett par år ifrån varandra och som jag saknat något enormt är just nu inne i en vidrig period i sitt liv och jag gör mitt bästa för att vara ett stöd för henne. Jag vill inte gå in på detaljer här men kan säga som så att pappan till hennes ettåriga dotter hastigt lämnade jordlivet i förra veckan... Det är vidrigt, svårt att förstå att han är borta...
Gör allt för att hon inte ska känna sig ensam, känna att hon har värme och kärlek runtomkring sig och alltid kan sträcka ut och få en hjälpande hand! Två små barn har hon, två helt fantastiska små underverk och det gör ont i mig att se dom gå igenom det helvete dom utsätts för just nu.
Man önskar man kunde stoppa tiden, vrida tillbaka och ändra det som skett. Det kan man inte, man hade inte kunnat heller men det jag kan göra nu är att finnas där, varje sekund dom vill och behöver och det gör jag!
tillsammans kämpar vi på, mina älsklingar! <3
Den som sa att livet är lätt.... den hade fel!
...
KOm hem sent inatt efetr filkväll hos vänner. Satte mig framför datorn även fast klockan var mycket, tycker om att få den där lugna stunden för att koppla av innan sängdags. Som vanligt nuförtiden så kom en attack,som ett brev på posten... Kallsvettades, tryck över bröstet och paniken innfinner sig snabbt... var ensam hemma då J jobbar natt hela helgen och det gjorde ju inte saken bättre. Alltid skönt att ha nån i närheten när detta händer men det går ju tyvärr inte att ha det dygnet runt.
Denna gång var den så stark så jag började kräkas... har väl med paniken i sig att göra, man vet inte vad man ska ta sig till liksom.
Efter detta var det svårt att somna kan jag lova, var vaken länge innan jag tilslut slumrade till på soffan. Vaknade tidigt igen och har sen varit vaken hela dagen... vilat och inte gjort särskilt mycket vettigt. Orkar helt enkelt inte!
Tog mig iväg och kollade bästaste E:s innebandymatch i Uppsala nu ikväll, en viktig match som jag inte ville missa. Jobbigt att ta sig iväg samtidigt som det är skönt att skingra tankarna och koncentrera sig på annat.
Det är med oro jag ska gå ochlägga mig nu, ska jobba imorgon. Måste verkligen då jag ju inte får tag på läkare och inte kan vara hemma utan sjukintyg. Vi får se hur morgondagen blir....
Håll tummarna för mig ni som vill och hoppas på att vinden vänder för mig snart!
Efter en vecka hemma...
Vi ät födelsedagsmiddag hos mina föräldrar igår, käre far hade födelsedag och jag tog mig självklart dit även fast morgonen inte hade varit den bästa. Mycket trevlig kväll med underbart sällskap, en riktigt härlig blanding av folk hade dom bjudit in, ljuvlig mat och gott att dricka. Det läskiga är, och jag vet att det är så dumt... jag sätter mig på den berömda masken(utåt sett skulle man säkert aldrig tro att jag hade en dålig dag), hade en bra kväll men väl hemma däckade jag direkt och sov som en klubbad ända till imorse. Det tar på krafterna, att ta på sig den där masken. Det ä rbra att den funkar, man slipper svika sina nära och kära och närvara när man vill. Så länge det inte går för långt, innan min sjukskrivning 2008 hade jag på slutet masken på mig varje dag... försökte tom. förneka för mig själv att jag mådde dåligt. Vilket jag så här i efterhand inte kan förstå, kan inte förstå att jag orkade!
Kvällen igår blev iaf väldigt lyckad och trots att jag var trött i knoppen när jag kom hem så var det värt att få vara en hel kväll med min underbara familj och vänner, dom får mig att känna mig trygg och det i sig är väldigt mycket värt!
Idag, ska jag iväg en sväng till Ikea. Förts gången på över en vecka som jag tar mig ut bland massor av folk. Det blir en prövning och man vet inte förens efteråt hur det kommer gå. *Håller tummarna för en bra dag!*
Hej hej!
Uppdatering!
Nu har jag ställt mig i kö hos annan vårdcentral så hoppas på att dom har lediga platser och att bytet går smidigt. Känns både bra och dåligt, jag är ju som jag sagt tidigare riktigt nöjd med min läkare jag har där men vad ska jag göra när jag inte får kontakt med honom?! Att byta känns som det självklara valet och nu hoppas jag på det bästa, att jag blir lika nöjd med nästa läkare.
Mitt i allt negativt som flödar så kom jag på att en vän till mig är läkare, en underbar kvinna som jag tidigare arbetat hos och som jag nu har en bra privat relation till. En kvinna med många järn i elden och med ett enormt stort och varmt hjärta, dom är en sådan familj man önskar att man själv kommer bilda i framtiden.
Ja i alla fall så beslutade jag mig för att maila henne, ett långt mail där jag berättade allt från början till slut och bad henne om hjälp!
Utn att tveka så räckte hon mig sin hand och med hennes hjälp har jag nu fått justerad medicin som jag kunde hämta ut redan på morgonen dagen efter. Det var inte bara jag som reagerat starkt på hur jag blivit behandlad av den andra vårdcentralen, hon gick i taket när hon fick höra vad som hänt.
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka henne för hjälpen, för henne är det vardag att hjälpa patienter och jag vet att hon gör ett utomodentligt bra jobb men för mig var detta något magiskt. Jag ser på något sätt ljuset i tunneln nu när jag kan känna mig mer trygg med medicinen än vad jag gjorde tidigare.
Jag hoppas nu att detta hjälper, att det "bara" var en justering som behövdes. I annat fall hoppas jag attjag snart får komma till en ny läkare på en mer grundlig kontroll och i så fall hitta vad som är fel med mig.
Idag mår jag något bättre, har fått sova mer än på länge och det är ju verkligen a och o för att kroppen ska fungera. Jag har varit hemma från jobbet i fyra dagar, försöker att inte tänka på det men det gnager i bahuvudet att jag har massor att göra där. Men, men, det kommer ligga kvar när jag är tillbaka och jag tror bestämt att jag gör ett bättre jobb då än vad jag skulle ha gjort denna vecka.
Vidrig period i livet!
Evighet sen jag var här inne och klickade fram ord, har inte haft nån lust men idag skulle jag helst av allt vela skriva en artiekl till vår lokala blaska där jag skulle be folk fara åt helvete!
Under en längre tid har jag mått riktigt jävla pissdåligt om jag ska vara ärlig. Jag antar att det är min medicin, om jag tar dagligen som skulle behöva justeras. Jag har varit me dom detta tidigare, dock är det värre denna gång men känner som sagt igen symtomen och har därför sökt hjälp för det.
Vi kör hela historien, från början av den här helvetesperioden.
Jag hade bokat en tid hos läkaren, han var sjuk så jag fick ett samtal om att tiden var inställd. Sen dess har jag alltså förökt boka en ny tid... det har ju inte gått så bra om man säger så.
Ringde igår morse, beröttar återigen mina symtom( som jag berättat antal gånger förut och det är lika jobbigt varje gång att behöva dra upp), käringen till sköterska(ja hon är det i ina ögon) säger " Ja vi kan ju inte prioritera sådana här fall såhär i influensatider och din doktor är väldigt upptagen för övrigt men jag kan kontakt dig om jag lyckas skrapa fram en tid!)... Det är i det här läget som jag ska säga emot, JAG VET!!! Men jag fixar det inte, känner mig otroligt hjälpslös och utan kraft så det första man gör i det läget är inte att säga emot och bråka.
Okej... rätta mig om jag har fel men har inte jag som listad patient lika jävla stor rätt som alla andra att få en tid, oavsett åkomma. Självklart förstår jag att vissa fall måste prioriteras men det nonchalanta bemötandet denna kärring ger mig är helt oacceptabelt i mina ögon!
Här snackar vi fel människa på fel plats!!!
Byt ställe tänker ni! Ja, jag ska. Så fort jag orkar ta tag i det!
Ja här står jag nu då, ångest över att inte kunna ta mig till jobbet. Ångest över att inte kunna ringa till jobbet och säga att "ja mennu har vi justerat dosen så snart är jag på benen igen! " Jag vet ju att det är det som behövs och att det faktiskt *peppar, peppar* brukar kännas bättre efter bara ett litet tag. Kanske är det psykiskt, att man känenr sig trygg på något sätt. Tänk vad den där lilla tabletten kan göra underverk!!!
Honhar fortfarande inte ringt upp kärringen och jag missade tiden imorse. Dom har teletid nu på eftermiddagen så jag ska samla den lilla kraft jag har kvar och slå en pling nu igen!
Annars får de faltsikt bli en tur till akuten... dm har också hjälpt mig förut och om inte annat så kan man iaf få något för stunden ångestdämpande.
Jag kan inte beskriva hur frustrerande det här är... ska man verkligen behöva kämpa sig blå för att få hjälp?
Ska ångesten behöva bli värre?
Det här drabbar ju inte bara mig, folk i min omgivning blir ju drabbade också när jag mår så här. Dom blir oroliga och dessutom orkar jag inte vara den trevliga Alexandra alla gånger... bara det gör mig ledsen och orolig för att folk ska tröttna. Ryck upp dig liksom!
Nej usch... måste ta tag i mig själv och ringa det där ångestsamtalet nu!
Snart är det jul...
Jag befinner mig i något sorts vägskäl i livet, vet varken ut eller in gällande det mesta och det tar på krafterna att gå omkring med tusen tankar i huvuvet. Ibland skulle jag vilja ha en on/off knapp, som stängde av tabkar och känslor för en stund. Tänk va skönt att sova en hel natt utan att grubbla över allt och ingenting... Det önskar jag mig i julklapp!!!
Ja julklappar ja, det har jag shoppat massor av. Det är inte en nyhet att jag älskar shopping så egentligen inget konstigt med allt paketshoppande som blivit!
Igår kväll satt jag länge, länge på golvet och slog in paket... sippade på en mugg med glögg och bara mös i skenet av tända ljus. Det var lite av min egen stund och faktiskt så njöt jag och kunde för en stund koppla av lite...
Imorse däremot, klockan ringde tidigt som faan och det var till att bege sig till jobbet och fortsätta röja bland tomtar och troll. Folk handlar som galningar i år och även fast det tar mycket energi så älskar jag att se att min avdelning går åt rätt håll. Kanske man ska våga ge sig in i den där löneförhandlingen och förhoppningsvis hoppa upp ett par steg penningmässigt. JA, det ska jag nog göra!!!
Bla, bla, bla... ett inlägg iaf, om det är så intressant det vet jag inte men nu vet ni att jag lever iaf!!
Puss och kram
Shopoholic?!
Sjukligt beteende tänker nI nU!!!
Nej nej, jag har kontroll. Visst, jag skulle inte ha något emot att kunna handla ALLT jag vill ha. Obegränsat med pengar skulle man ju inte tacka nej till liksom!
Men, jag klagar inte... jag har så jag klarar mig och är helt nöjd med hur mycket jag kan eller inte kan shoppa.
Inredning!!! Det är verkligen mitt största intresse nu( frånsett shoppingen;-)), mest shoppas det ju på jobbet... det faller sig naturligt och visst kan jag erkänna att man blir mer sugen av att jobba just där jag jobbar. Hela dagarna omges jag av fina saker och självklart väcker det idéer som får följa med hem! INte blir det lättare av att få beställa hem precis det man själv tycker är fint.. det är egentligen livsfarligt att åka på inredningsmässor, ha möten med försäjare av fina saker och bläddra i katalogerna. Men underbart är det!!!
Tradera, är också en av favoritsysselsättningarna nu. Där kan man verkligen fynda!!! Jag ÄLSKAR tradera och många av sakerna jag lyckas vinna i budgivnigarna fullkomligt älskar jag!!!
Idag shoppade jag ett par skor... skor är jag väldigt svag för och har alldeles för många par står i garderoberna hemma. Eller kan man verkligen ha för många?! :-)
Nu ikväll fick jag ett ryck och gjorde något som det var evigheter sen jag tog tag i. Jag gick igenom lite skåp och lådor, samlade ihop lite av grejerna som inte använts på länge och la faktiskt ut annonser på just Tradera, det finns säkert någon som kommer glädjas över dom fina saker som jag hunno tröttna på!
Sen får jag mer plats hemma och kan shoppa ännu mera nytt!!!
Underbart!!!
Gråter!!!
Tokiblödit sen i lördags natt nu ju och yrslig som faaaan är jag...kanske hör ihop!
Ska till doktorn nu iaf... skönt även fast jag hatar det!!!
Ja, idag tycker jag faktiskt riktigt jävla synd om mig själv!!!
