Nennes Blogg

Ibland hänger man verkligen inte med i sitt eget tempo. Jag är en typiskt sån som bara kör på utan att känna efter om jag verkligen klarar av det, om jag fixar att köra på i det här tempot eller ens fixar att ge mig in i vissa saker.
Ett exempel. Man vill alla så väl så man vrider och vänder sig själv ut och in. Ställer upp på allt och alla utan att ens ägna en tanke på hur man egentligen mår, eller egentligen utan att erkänna för sig själv att man kanske inte är på topp för tillfället och kanske borde ta och sakta ner!

Ibland kanske man borde lyssna på sina egna kloka råd som man ger till andra. Det är så lätt att säga saker som, " du måste tänka på dig själv i första hand", "slit inte ut dig nu". Men sen då? När man själv befinner sig i situationer där man borde leva som man lär. Inte gör man det då heller! Inte jag iaf och jag lika arg och besviken på mig själv varje gång det kommer ifatt mig, att jag gjort det igen och att jag kanske borde ha saktat ner och ägnat lite tid åt mig själv. Istälelt står jag där helt slutkörd och utan att veta var ifrån jag ska få orken tillbaka.
Jag menar inte att man ska vara en stor egoist, absolut inte. Tror inte man mår bra av det i slutändan, man blir nog ganska så ensam tillslut om man BARA tänker på sig själv.
Däremot borde man bli mycket bättre på att just prioritera sina egna behov framför någon annans. Jag menar, mår man inte bra själv hur ska man då kunna hjälpa andra och vara ett stöd?

Min J säger alltid åt mig att sätta mig själv i centrum, att mitt liv är det viktigaste jag har! Visst har han så rätt men det är så svårt att tänka så, iallafall tycker jag det.
Kanske är det så för att jag just nu är så missnöjd med mig själv, att jag aldrig mår riktigt, riktigt bra. Att jag aldrig får sova ut ordentligt vilket gör att jag ser så jäkla sliten och trist ut. Jag har ingen riktigt ork och att vara sliten gör också att man grubblar mer, man orkar inte tänka klart och för det mesta är det bara som en grumlig dimma i skallen.
Jag säger inte att jag är missnöjd med mitt liv, absolut inte. Har så mycket runt omkring mig som betyder så mycket. Underbar familj och vänner, ett fint hem att  bo i och möjligheter att göra så mycket som jag vill.
Men ändå tar känslan att inte vara nöjd med sig själv över, ibland är det svårt att se det goda som livet har att erbjuda.

Just nu känner jag mig som instängd i min egen kropp. Under en tid tillbaka har jag bara kört på utan att känna efter minsta lilla. Inte erkänt för mig själv att jag mår kasst och istället för att ta itu med problemen så har jag försökt förtränga och istället  samlat på hög inom mig.
Så vad händer då?
Jo, tillslut kommer allt ifatt en. Det har det gjort nu och jag vet allvarligt talat inte hur jag ska ta mig ur alla tankar och ångest som florerar i min kropp.
Känner mig helt slut i både kroppen och knoppen! Jag vet att jag tillslut kommer fixa det, vet bara inte när och det gör mig så otroligt stressad! Har ingen kontroll och det får mig att känna mig så misslyckad, att jag inte stoppat mig själv i tid när jag innerst inne vet så väl att det är så här det kommer sluta om man kör på som jag gjort.

Jaaa ni, det är verkligen inte lätt när det är svårt! Finns inget annat att göra än att låta allt ta den tid det tar, hur jävligt det än känns att behöva tänka så, så är det d ända raka.
Jobbigt kommer det bli, skitjobbigt och det värsta av allt är att jag känner mig så beroende av andra människor. Att inte vilja vara själv utan behöva någon vid sin sida största delen av dygnet. Att inte kunna ge så mycket som man vill utan mest ta, det är inte jag och jag hatar det!
Tur iallafall att jag har så fina människor runt omkring mig som stöttar och alltid finns där min vid sida, ni vet vilka ni är och jag älskar er för allt ni gör för mig!